Välkommen!

Efter ett halvår i träda är det dags för nypremiär för bloggen ”Viktigt på Riktigt”, med ett lite annorlunda upplägg denna gång. Istället för det gängse bloggformatet där dagliga inlägg håller bloggen intressant kommer jag istället att en gång i veckan (företrädesvis söndagar) att lägga upp veckans reflektion på bloggen. Sedan har vi alla en vecka på oss att bära denna tanke med oss, och gärna komma med egna inlägg på temat.

Med andra ord är ”Viktigt på Riktigt” inte en blogg som är snabb, utan istället en plats i medierymden som vill främja de långsamma tankarna, processer och det nyanserade samtalet. Frågor som är viktiga på riktigt är frågor som behöver tid att formuleras, diskuteras och inkorporeras i våra vardagsliv. I denna process vill bloggen ”Viktigt på riktigt” vara en katalysator! Välkommen att ta del och bidra!

En människa bland andra…

Härom natten såg jag en dokumentär på Svt-play, ”At night I fly”. Ett kortare klipp kan du se här. Filmen berättar om vardagen och atmosfären i New Fulsom Prison i USA. En tillvaro präglad av våld och kamp. Kampen om den egna överlevnaden, både fysiskt, mentalt och andligt. Att förlika sig med att dö innanför murarna. Att leva med skulden. Att finna sin plats i en miljö full av rasism, gängvåld och destruktivitet, men i avsaknad av hopp och tillit.

Det är trasiga själar som trycks samman i det jättekomplex som fängelset utgör. Närmare 3000 fångar, livstidsdömda, högriskklassade och luttrade i den allra sämsta bemärkelsen. Förhärdade. Hur ska man betrakta och förhålla sig till sådana människor? Är de människor? Eller är de så skadade att det inte längre kan räknas som riktiga? Är de att betrakta som sådana som ska hållas förvarade, isolerade i en annan värld, utelämnade åt varandra i en lejongrop där den starkes överlevnad alltid sker på bekostnad av en annans? Det är en värld som är väsensskild från världen utanför murarna. Allt sådant vi övriga människor betraktar som tillvarons mening och strävandemål – solidaritet, kärlek, skönhet, gemenskap, samarbete – är så gott som icke-existerande i dessa fångars samhälle. Spoon Jackson, fånge på New Folsom sedan 1977, beskriver det på följande sätt i en av hans dikter som läses i dokumentären:

Jag lärde mig snabbt att hålla mina skratt och leenden och känslor inombords, gömda bakom en mask. Tystnad och bistra blickar höll främlingar och vakter på avstånd.

Och föresten, vilken anledning fanns för mig att le eller skratta? Jag hade dödat någon. Det fanns inget att prata om och ingen att prata med. Ingen som höll min hand, inget att drömma om eller hoppas på.

Jag hade aldrig känt mig så ensam mitt bland andra människor. Jag tyckte jag gick bland kroppar i en dimenstion, medan jag rörde mig i en annan.  (Min översättning)

Finns det någonting i dessa förtappade människor som är värt att bevara eller väcka upp på nytt? Finns det något hopp om att dessa människor någonsin ska kunna förbli eller åter bli mänskliga? Eller är det en omöjlighet för dem att inte bli genomsyrande av den sjuka atmosfär de lever i, och därmed bli allt mer groteska människor för var dag som går?

Vad är en människa? Vad är människovärde? När har man förbrukat sin rätt att bli vad man skulle kunna vara? När är det dags att överlämna en människa åt mörkret, för denne att där gråta och skära tänder… Går det att förlåta en massmördare? frågar sig tidningen Dagen i en artikel från den 13 april med anledning av rättegången mot Anders Behring Breivik. Med vilka premisser i så fall? Är dödsstraff något som borde finnas även i Sverige? diskuterar jag med mina elever, och vissa menar att det är det. Var går gränsen för omgivningens kärlek, tålamod, ideal och principer?

I New Folsom fanns det fram till 2010 en verksamhet som gick under namnet ”Arts in Correction”. Ett projekt som gav fångar möjlighet att mötas för att utrycka sig själva och sina tankar genom diktning, musik och samtal. I ett rum där etnicitet och gängtillhörighet för tillfället sattes på paus. Istället för att möta rädslan och riskerna förenat med att befinna sig ute på rastgården, mötte de här istället rädslan och riskerna i att blotta sig själva, och visa ett annat, mer autentiskt jag. Genom språket förmänskligas de. Och de möter andra människor. De äger inte så mycket som kläderna på kroppen, men i det rummet äger de en egen identitet. Genom att formulera sitt inre träder det fram och blir synligt. Som att blåsa rök på en laserstråle, ljus som fanns där, men först nu  går att upptäcka. Har alla människor en stråle av ljus som glöder bakom kropparna? När dör den strålen? Vem har rätt att kväva den, och i så fall när är det tid att överge hoppet om den?

En av fångarna uttrycker sig på följande sätt:

Att det som händer här, våldet, rädslan, rasismen, det finns inget roligt i det. Men speglar världen därute, sånt som folk inte vill se i sig själva. Folk vill inte tro att de är rasister, mordiska missbrukare och pundare – men faktiskt är de det. Vi är mänskliga varelser. Mycket mer är det inte, det är vad vi är.

Så… Om det mörkaste i oss, det mörka på något sätt kan förvandlas –  alkemi som förvandlar bly bli guld, sopor bli till skatter – om det kan hända oss här inne, då finns det hopp också för dem där ute, och folk måste förstå det. [...]

Jag säger bara… att vi är ni! Vi är faktiskt ni! Vi är inte bara era söner, era döttrar, era fäder… Det är inte bara det – vi är ni! Allt som är sant om mig, är sant om dig. Och ingenting kan få mig övertygad om nånting annat.

Förlåt mig… – tankar i påsktid.

Så här i storhelgstider måste jag be alla mina läsare som inte tror på Jesus, om tålamod. För jag kan omöjligt skriva dagens inlägg utan att reflektera över påskens innehåll och ärende. Det är länge sedan långfredagens historiska betydelse blivit så levande för mig som i år…

Det började i går kväll då jag för första gången på många, många år kom att tänka på en numera vuxen barndomskamrat. Vi kan kalla honom Tobias. Det var många av barnen i byn, och jag var ett av dem, som inte var snäll mot Tobias. Vi gav honom elaka smeknamn och ofta var det bara på våra villkor han fick vara med i gänget. För första gången drabbade den insikten mig på allvar. Många barndomsminnen som hade kunnat vara ljusa för honom blev säkerligen betydligt gråare på grund av mitt och andras bemötande av honom. Jag kände stor skuld. Hur skulle jag kunna kompensera en person för vad jag åsamkat honom, så här många år senare?

Och det är inte bara en medmänniska jag handlar orätt emot, det är också fråga om Guds älskade barn. Och om en mänsklig förälder skulle bli arg om någon var taskig mot deras barn, vilken vrede ska då inte Gud känna, han som är kapabel till så mycket större kärlek? Jag bad Gud om förlåtelse för det jag gjort mot någon han har mycket kär. Det blev så tydligt för mig att också jag har del i den här världens bortvändhet från Gud och det goda. Plötsligt kände jag stor tacksamhet för Guds dom. Också den över mig och mina synder. Hur vidrig vore det inte om jag bad om förlåtelse för mina synder, och fick den, på bekostnad på en annans rätt till upprättelse. Då jag inte kan kompensera människor, är Gud garanten för att de människor jag sårat får en rättvis upprättelse vid den här tidens slut, på domens dag.

Och det blev så klart för mig, det påsken vittnar om, att straffet som jag med all säkerhet förtjänar i samband med domen, dock faller på en annan. En ställföreträdare. Om Jesus inte hade dött den där dagen för snart två tusen år sedan, hade jag inte kunnat ligga i min säng i går natt och i Guds dom se ett hopp för Tobias, och samtidigt själv i tacksamhet andas in hoppet i att vara förlåten av Gud. Samme Gud som dömer synden i mitt liv, är den som själv tar straffet för den, då han på långfredagens morgon förs bort till piskstraff och korsfästelse.

Påskens kors är hoppet, både för offer och förövare...

Idag, långfredag, funderade jag vidare på Tobias. Trots sol och snöklädda vidder i fjällen fanns en viss oro gnagande i mig – en sorg över att ha sårat. Och parallellt därmed en irritation över att detta nu påverkade min dag, och tog friden ifrån mig, jag som tycker mig ha så stort behov av vila och glädje här på fjällsemestern. Men då dök bilden av Jesus i Getsemane trädgård upp i mitt inre. Hur Jesus hela natten mot fredagen i ångest ber inför den enorma prövningen i att bära hela världens synd och skuld i sin egen kropp. Inte bara mina tillkortakommanden, utan också en hel världshistoria av svek, övergrepp, brustna relationer, egoism – ja, allsköns ondska och misslyckanden. Min egen oro ter sig då i jämförelse försvinnande liten i jämförelse, men tillräcklig för att ana den avgrundsdjupa sorg och förtvivlan Jesus ställdes öga mot öga med. Att Kristus i den stunden frivilligt väljer att gå in i detta mörker, för att möjliggöra att en sån som mig istället ska få känna frid i förlåtelsen – det är ingenting annat än det ultimata beviset på en helig Guds massiva kärlek till mänskligheten.

Vänner, det är inte mindre än Guds oöverträffade kärlek, världens räddning och mänsklighetens hopp vi får fira och begrunda denna påskhelg.

 

Gemenskap – folkhälsans räddning?

Jag sitter på tåget hem från en konferens i Stockholm och funderar över en tanke och känsla som fyllde mig under den avslutande gudstjänsten. Efter att själv tagit emot brödet och vinet i den heliga nattvarden satt jag på min plats i bänken och tittade på människorna som gick fram till altaret för att ta emot gåvorna. Just detta är en av mina favoritögonblick när det gäller gudstjänster. Gammal, ung, singlar, familjer, upplyft, tyngd, infödd svensk, invandrare… Alla deltar i samma ”måltid” oavsett generation, ursprung, civilstånd, sinnesstämning. Det är med förundran jag iakttar detta.

Undersökningar kring utbrändhet och hälsa på arbetsplatser har visat att känslan av ”mening” är viktig för att minska risken för dåligt arbetsklimat. Att uppleva att man är en del av ett större sammanhang där man kan bidra och dessutom påverka är viktigt. Vidare talas det om ”ensamhet” som ett folkhälsoproblem i ett Sverige där singelhushållen uppgår till ca 50%, och den tekniska utvecklingen alltmer möjliggör ett liv fysiska möten förutan.

Fler än en ute på vandring...

Att känna gemenskap är otroligt värdefullt för mig. Och jag upplever att jag många gånger får känna just det. Jag har blivit välsignad med underbara arbetskamrater som släppt in mig i en gemenskap kring dels vårt uppdrag som lärare för våra kära ungdomar, men också till viss del kring våra privata lyckanden och misslyckanden. Vidare har jag en familj som gärna sitter runt köksbordet i föräldrahemmet och pratar om både världsproblem och vardagsdetaljer.

Men kanske är det den gemenskap som får ett sådant tydligt uttryck i samband med nattvarden i gudstjänsten som på något sätt går ännu längre, ännu djupare, trots att det är fråga om en gemenskap som samtidigt är mycket ytligare då jag många gånger inte ens känner de andra människorna som går fram till nattvarsbordet tillsammans med mig. Det är besynnerligt. Sällsamt.

En gammal vän som jag inte längre har särskilt täta kontakter med passerade mig på sin väg tillbaka till sin bänk, och vi bytte en blick, en nick och ett leende. Och i detta ordlösa, lilla, rymdes så mycket gemenskap. Gemensamma minnen, ömsesidig uppskattning, lyckönskning och tacksamhet. Vi vet vad vi haft tillsammans genom åren, var vi har varandra idag och är nog båda glada över de våra respektive livssituationer, som trots att de inte har med varandra att göra längre, ändå kompletterar varandra i det att vi båda menar att vi följer och ”lyder” samma Gud. I det är vi förenade.

Många gånger är det den typen av gemenskap som bär mig genom perioder då jag inte känner mig särskilt upplyft och lyckad. Jag är del i någonting större, och vad jag inte klarar är det någon annan som gör. Vad jag inte är, är det någon annan som är. Gud är den jag tyr mig till i allt, men något av det bästa med att få tillhöra Honom är att det är så många fler som gör det, och därmed gör mig till en del av någonting så mycket större.

Det finns många ensamma människor i Sverige. Jag är en del av den mest förunderliga gemenskap. Förlåt mig alla för att jag inte vågar bjuda in i den. 

Kony 2012 – om passion och cynism

Få av alla ni som rör er i så kallade sociala medier har missat den halvtimmeslånga filmen ”Kony 2012″. Miljontals människor har sett den och spridit den vidare över hela världen inom loppet av dagar. Jag har själv delat den via min facebook. Med det gjorde jag ett ställningstagande, fullt medveten om vilka baciller som alltid följer dylika initiativ. Och föga förvånande kom kritiken som ett brev på posten då filmen började diskuteras i övrig media. Nu menar jag att det är skillnad på kritik och kritik, och jag är anhängare av det förstnämnda formen men irriterar mig enormt på den senare. Jag ska förklara:

Filmen och kampanjen benämnd ”Kony 2012″, och organisationen Invicible Children som står bakom satsningen har fått kritik. För att man angett överdrivna siffror på antalet bortrövade barn, för att man gett stöd till Ugandas officiella armé som i sin tur anklagas för att själva har begått övergrepp, för att för stor del av insamlade medel går till administration, för att man använder förenklad retorik, och framför allt anklagas initiativet till att vara ”nykolonialt”, dvs ett uttryck för föreställningen att rika, goda västerlänningar ska rädda stackare i Afrika, med hjälp av sin högre stående moral och kompetens.

När jag tittade på filmen tänkte jag också på alla dessa aspekter, alla dessa anledningar till kritik. Jag är vad jag skulle vilja kalla en sunt skeptisk människa som dessutom  blivit utbildad i en skola som matat en med ett källkritiskt tänkande. Därför är det ganska lätt att hitta anmärkningar. Men jag är också kritisk till många av filmens kritiker. Ofta tycker jag nämligen att det är en överspänd attityd som kommer till uttryck. Att en film av detta slag är förenklad i sin ”berättelse” som det heter på mediaspråk idag, är väl inget konstigt? En kampanj är tänkt att beröra och engagera. Men om man tar filmen för just en kampanjfilm, då kan man ha med det i beräkningen när jag ser den. Att fakta är korrekt är önskvärt. Blir det fel bör sådant korrigeras. Men att såga hela initiativet för att det ”bara” är ett antal tusen mindre barn som kidnappats och blivit utsatta för övergrepp är bara cyniskt! Då paragrafrytteri sätts som högsta moraliska norm, före ett passionerat engagemang för en större sakfråga, skaver det illa i mig. Vidare kan olika åsikter om bästa tillvägagångssätt i jakten på Kony för all del debatteras och huruvida ett samarbete med Ugandas militär är pragmatiskt eller förkastligt kan diskuteras.

Kampanjaffisch

Det finns så klart anledning till kritik och behov av nyansering och faktaupplysning. Men jag menar att man kan ställa sig bakom ett initiativ samtidigt som man är medveten om detta! Man behöver inte skadeglatt säga ”Aha!” och peka finger så fort man hittar en fläck i klädnaden. För kommer vi någonsin hitta något alltigenom gott, som inte har någon fläck eller skrynkla? Men många verkar ha ett behov av att hävda sig, att vara motvals av principskäl, och att visa sin förmåga till självständigt tänkande genom att misstänkliggöra initiativet i sin helhet. Jag blir så trött på det.

Regel nummer ett i all akut hjärt- lungräddning är: ”Är du osäker, så gör någonting, för det är alltid bättre än att inte göra något alls!” Jag har därför samma inställning när det gäller allt engagemang för andra människor. Har någon förlorat en närstående – ge ett fumligt ”beklagar sorgen” hellre än att inte säga något alls i rädsla för att säga fel. Uppmuntra omogna högstadieelevers indignation över orättvisor istället för att komma med ett ”ni förstår inte hur komplext problemet är, så lägg ner!”.

Nykolonialt? Naivt? Beräknande? Eller en längtan efter att göra skillnad? Vad är okej och vad är förkastligt?

Låt saker och ting vara svart-vitt om det är det som skapar en medkänsla. Nykolonialt – ja, det är verkligen löjeväckande, men om det är föreställningen om den egna förträffligheten som får miljontals amerikaner på fötter i kampen mot en fruktansvärd situation i Afrika – so be it! Jag säger som Paulus säger i brevet till Filippi: ”Än sen? Falska eller hederliga syften – i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över.” Att någon lyckats förverkliga en vision på detta sätt, att man velat förmedla ett ickekommersiellt budskap och trott på drömmen om att många människor kan enas om ett enda mål och faktiskt försöka förändra en situation som man finner orättfärdig – det är föredömligt!

Att någon, naivt eller inte, inte kapitulerat för ondskans orättvisa utbredning, utan istället plockat upp handsken och agerat, det är något jag önskar vi fick se och uppleva oftare i denna slöa, avtrubbade, integritetsknarkande, bekväma och uppgivna västvärld! Därför valde jag att uppmuntra detta initiativ som visar ett passionerat engagemang, istället för att skjuta in mig på de uppenbara bristerna. Jag är inte dummare än att jag ser dem, man jag väljer att ta fasta på det goda som jag ser och försöker bidra till att förmera just det. Vad världen behöver nu är inte mer högdragen avmätthet utan mer passion, så låt oss bidra till den istället för att försöka bygga på vår egen stolhet genom att skjuta ner det som är på väg att byggas upp.

30 år och nykär i ord

För drygt en månad sedan fyllde jag 30 år. Igår hade jag kalas och jubileumskonsert. Det var en trevlig och mycket intressant tillställning. Jag tog helt sonika chansen att skapa ett tillfälle att få sjunga en hel konsert med mig själv på lead. 11 låtar som på olika sätt har haft betydelse under mitt liv, 5 duktiga musikanter som utgjorde kvällens band, hela lokalen full av släkt och vänner som jag helt skrupellöst utnyttjade som publik, och min kväll var gjord! En present från mig själv till mig själv. Vill man leka sångerska får man helt enkelt skapa sammanhanget själv, då tillfällena annars aldrig dyker upp självmant…

Jubileumskonsert!

Det var som sagt en intressant och smått surrealistisk tillställning, denna egocentrerade afton. Bara prat om mig och mitt. Min kära familj höll till och med tal, vilket alltid är givande, då tal i högtidliga stunder har en tendens att avslöja sådan man annars inte verbaliserar. Ord sagda i en offentlighet har en annan substans jämför med dem i vardagsmiljö.  Inte att de är värda mer, men de har en annan karaktär, och andra egenskaper. Dessa ord ”framförs”. Inför en lyssnande åhörarskara. De har symbolisk tyngd och måste accepteras av de som lyssnar, till skillnad från ord i en dialog, där lyssnaren alltid är medskapare till innehållet i det som sägs. Där sker skapandet all medan samtalet pågår, men i ett tal är det en färdig produkt som ges motparten. Ett tal står på egna ben, som står lyssnaren fritt att ta till sig eller förkasta, men inte att forma. Det är intressant tycker jag.

Även jag höll ett tal. I form av en dikt inom den lyrikgenre som brukar kallas estradpoesi eller ”spoken word”. Det var mitt livs första framförande i denna genre, och jag må säga att det gav mersmak. Det går till så att du har något du vill säga, men istället för att leverera dina slutsatser direkt, så leker du med ordens och språkets oändliga möjlighet och böjlighet i form av rim, assonanser (ljudlikhet) och alliterationer (gemensamma begynnelsebokstäver), rytm och dynamik. På så sätt kan man lirka in budskapet i lyssnarnas sinnen via andra hjärnhalvor än de vanliga. En känsla smyger sig in i åhörarnas medvetanden, och känslan går före insikten om vad själva budskapet är. Lyriken banar väg för logiken skulle man kunna säga. Det är trevligt med den turordningen istället för det vanliga, omvända. Att resonemanget går före, för att sedan föda insikt…

Estradpoesi är som namnet antyder till för att lyssnas på, inte läsas. Jag vill ändå avsluta veckan blogginlägg med ett utdrag ur mitt allra första verk inom genren. Så här kommer den: ”30-årskris”

För den här världen asså, jag tror inte på systemet, ettor och nollor, det är det som är problemet,att allt är på låtsas, vi lever i en chimär där tillväxt och begär och gevär och sånt där, talar högre än det här ♥. 

De anrikar uran i Iran, folk flyr från Afganistan, unga pojkar på 14 vårar, vi lever i en värld fylld av dårar –   fylld av tårar

Vågar vi sova tryggt, i en värld som är förryckt, utan solidaritet och medmänsklighet, är det någon som vet vad livets mening är, och varför vi är här?

30 års tid av liv är blott en halv utandning.

Snart är hela andetaget draget å valet vilar visst hos mig. Vill jag va en tjej som lever bara för mig, eller vill jag betyda nåt för oss, under det flämtande stjärnebloss, som är mitt liv och snart förbi. Allt kött är hö, och blomstren dö, och jag är stoff som jord ska bli.

Om Herren dröjer och jag får leva – inshallah, vill jag betyda nåt för alla andra och försöka sätta spår under nästkommande 30 år.

30-årskris är trist, ja visst. Men krisen giver insikt till sist.

Korsa linjen – om mobbning (del 3)

Jag är ledare för någonting som kallas ”Ung Lördag”. Det är kort sagt en verksamhet som  min församling har för ungdomar, med olika former av program varje vecka, men alltid med fika och allmän ”umgåsning”. För en tid sedan hade vi en diskussionskväll, där vi utgick från en text ur  Johannesevangeliet i Bibeln, där det berättas om hur Jesus vid ett tillfälle mötte en kvinna vid en brunn i samband med en av hans vandringar. Det anmärkningsvärda med den händelsen är att Jesus, en judisk man, samtalade med en samarisk kvinna. I den kulturella kontexten innebar detta att Jesus bröt mot massa sociala tabun. Judar ansågs bli rituellt orena av att umgås med samarier, ett grannfolk med ”fel” tolkning av judendomen, och av att umgås med kvinnor i offentliga sammanhang. Utifrån texten finns det också anledning att anta att just denna kvinna dessutom var en kvinna med klandervärt leverne, då hon haft flera män utan att vara gift. Och Jesus visste om detta. Ändå inleder han ett samtal med henne. Han ber om vatten.

Jesus och kvinnan vid Sykars brunn - tavlan hänger på min vägg därhemma..

Han samtalar med henne om hennes situation. Och inte bara det. Han talar med henne om allvarliga teologiska frågor som normalt hörde till skriftlärda, utbildade rabbiners samtalsämnen. Men Jesus bjuder in denna kvinna i ett samtal där han tar tydlig ställning genom att ta henne på allvar. Ser på henne. Delar hemligheter med henne.

Även om du som läser detta inte ser på Bibeln som en reell auktoritet, något som har en sanning att erbjuda, så hoppas jag ändå att du kan hänga med i mina tankar då jag ser denna berättelse som en utmanande, inspirerande och fascinerande text att implicera i min egen vardag. För vem i min närhet vore i omgivningens blick iögonfallande att tala med? Vilken samtalspartner skulle få mina vänner att reagera om de kom och såg oss sitta där tillsammans? En a-lagare på en parkbänk? En psykiskt labil person i bekantskapskretsens periferi? En illa omtyckt chef? En pinsamt ointelligent tjej som är med i samma kör (vars klädstil alla tycker är lite väl utmanande, även om ingen säger det högt)? En inte så attraktiv ungkarl som är alldeles för desperat för att det ska vara okej? En förståndshandikappad person? Kort sagt – vilken person kan du tänka på just nu, som du medvetet eller omedvetet inte sätter dig bredvid i fikarummet eller på bussen? Vem skulle du skämmas för? De finns där i din omgivning – är du medveten om dem? Ser du dem? I ögonvrån kanske…

I det förra inlägget talade jag om att det finns osynliga gränser mellan till exempel lärare och elever i skolan, som inte märks förrän man går över dem. Jag tror att det finns fler sådana. Osynliga gränser. Det finns vissa personer som vi inte vill associeras med. Det blir obekvämt. Jobbigt. Kanske ofördelaktigt. Som vuxna maskerar vi det bättre, men om inte annat kan vi minnas hur viktigt det var för oss när vi var tonåringar att synas med rätt folk, att inte fastna i fel gäng och därmed kanske ”besmittas” av vissa personers rykte eller anseende. Det är lätt att fördöma antikens judar som talade om ”rituell orenhet”, men värderar inte vi moderna människor ”social renhet” lika högt många gånger?

Jag tror att det mer eller mindre krävs en aktiv viljehandling för att vi ska kunna kliva över en sån där osynlig linje. För det är att gå mot strömmen. Om vi inte medvetet väljer att utmana oss själva, tvingar oss att stanna kvar i ett samtal som först gör oss obekväma, tvingar oss att medvetet luta oss lite framåt för att uppmuntra den andre istället för att med bortvänd blick signalera att vi vill avsluta dialogen, så kommer vi aldrig över den där tunna linjen som omöjliggör ett äkta möte. Som vuxna predikar vi ofta för våra barn att man ska kunna leka med alla. ”Alla får vara med!” säger lärarna som rastvaktar på skolgårdar, när ett barn kommer gråtande och säger att de blivit utesluten i något sammanhang. Frågan är bara om vi är beredda att själva se den obekväma tillvaron i vitögat och leva som han lär, Jesus…

Lärare och elever – om mobbning (del 2)

Okej. Mobbing. (Eller mobbning, som det enligt svenska språkrådet bör kallas.) Det är ett fenomen som, även om det också förekommer bland vuxna, främst är kopplat till skolans värld. Observera att jag använde uttrycket ” skolans värld”. Ett uttryck som många gånger säkert används slentrianmässigt, men som faktiskt är ganska avslöjande av vad det faktiskt handlar om. Skolan är en annan värld. Skolan är ibland som ett annat, parallellt universum, där det övriga samhällets normer, regler och konventioner inte alls med nödvändighet gäller. Ibland talas det om att skolan ska ”spegla” samhället, eller att skolans viktigaste roll är att fostra samhällsmedborgare. Med andra ord lära barnen och ungdomarna hur man beter sig mot varandra, för att de sedan inte bara ska klara av vuxenlivets sociala koder, utan också i solidarisk anda komma med sitt bidrag till det allmännas bästa.

Igår var jag dock med om en episod på gymnasieskolan där jag jobbar som fick upp mina ögon inför det faktum att de sociala normer som gäller överallt annars inte alls gäller för skolan. I skolan finns nämligen ett ojämlikt klassamhälle, ja till och med kastsamhälle, eftersom det är omöjligt att göra en ”klassresa”, då de två grupperna utgörs av ”lärare” och ”elever”, och aldrig mötas de två. Det som fick mig att inse detta är följande:

Jag går förbi i korridoren och hör hur en grupp elever pratar upphetsat med varandra. Det är en hätsk, nästan otrevlig stämning, där en elev och dennes kompisar anklagar en annan elev för att ha sagt det ena och det andra om ”målsägande”. Jag stannar till och frågar om det är något problem, varpå samtliga inblandade påstår att det är lugnt, inga problem… Ett svar som gör mig ganska handfallen, då jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna lägga mig i mer, då alla parter påstår att det är lugnt. Jag blir helt enkelt inte inbjuden i konflikten, och min spontana reaktion är då att gå vidare, för vem är jag att lägga mig i. Det finns en osynlig linje som jag inte får gå över, utan en direkt inbjudan. Det är i alla fall det min inbyggda känsla för det sociala spelet signalerar.

Jag går vidare, men med en starkt tilltagande känsla av irritation över att jag trots att jag ville ta del av det som hände, bara accepterade att jag uteslöts med orden ”det är lugnt”, då det var klart som solen att så inte var fallet. Alla ljög, jag spelade med i lögnen, och vi visste alla om det. Det kändes riktigt löjligt att låta sig hunsas in i en roll på det sättet, så jag gick tillbaka till eleverna, som nu upplöst samlingen. Jag frågade den ena parten i målet på nytt om situationen, men möttes ånyo av försäkringen att allt var okej, och att de nu rett ut det hela. Jag lät mig nöja.

Men dryg som jag är kunde jag inte släppa tanken på detta, och det jag nu störde mig på var helt enkelt den attityd eleverna hade haft mot varandra när de ”löste problemen”. Om det var mina kollegor som stått i korridoren och talat så som de gjorde till varandra hade  alla som hört dem tagit illa vid sig, skolledare hade gått in och medlat och vidtagit diverse åtgärder för att säkra det arbetsmiljömässiga klimatet. Och så vidare. Varför skulle jag rycka på axlarna bara för att det var ungdomar, elever, det rörde sig om i detta fall. Skulle inte jag som en medmänniska i största allmänhet kunna berätta om hur jag såg på situationen för den person jag uppfattat som minst sagt respektlös.

Så. När jag gick förbi denne i ljushallen gick jag helt sonika och satte mig bredvid, mitt i kompisgänget. Och reagerade på två saker. Dels det faktum att jag kände mig otroligt malplacerad. Jag, lärare, som vanligtvis bara rör mig på andra våningen, sitter här mitt bland eleverna. Jag tror att båda jag och de upplevde mig som en katt bland hermelinerna. Som en kvinna inne på herrarnas. En svart person på de vitas buss… Okej, kanske lite överdriven liknelse, men känslan var i vart fall påtaglig. Och den förvånade mig! Varför vore det så onaturligt för mig att socialisera med elever på rasten? Varför vore det iögonfallande att som lärare röra sig i elevernas domäner, ljushallen? Tydligen var det i alla fall någon sorts regel jag hittills följt omedvetet. Jag upptäckte den först då jag bröt mot den.

Den andra detaljen var följande replikväxling:

Lärare: Asså, jag måste bara säga att jag reagerade på ert samtal tidigare. Kan man inte framföra åsikter på ett civiliserat sätt, även om man är arg? (Typ. Vill gärna tro att jag inte lät fullt så snusförnuftig och menlös…)

Elev: Asså, det här är nånting som händer på gatan, det är ingenting som vi vill blanda in er lärare i.

Lärare: Vaddå lärare? Nu är jag bara en människa som undrar, vill snacka om det som hände.

Elev: Du kommer alltid vara min lärare, så är det bara…

Min slutsats blir alltså att det finns ett socialt kontrakt som både elever och lärare på en skola slavar under. Det finns en ”vuxenvärld” och en ”ungdomsvärld” och vi kan inte mötas som människor. De har their dancespace och vi har our dancespace för att parafrasera Dirty Dancing. På så sätt är skolan ett mycket besynnerligt universum där två klasser existerar sida vid sida, men med var sin uppsättning av normerande spelregler att förhålla sig till. En lärare får i ett klassrum kalla en 17-årig elev för ”barnunge” istället för att diskutera ett irriterande beteende som med en fullvärdig (snart) vuxen medmänniska. En elev får baktala en ”dålig” lärare bland kompisar utan att någon reagerar. En lärare tillhör ju makteliten, och är därför legalt offer för skitsnack. En lärare  ska gå in på sitt arbetsrum på rasterna och låta eleverna sköta sina konflikter själva, för vi skulle ändå inte förstå. En elev ska noga vakta på den osynliga gränsen och inte bjuda in en lärare, ”en av dem” in i ungdomarnas verklighet. För då är man antingen en ögontjänare, tjallare, eller dylikt. Icke socialt accepterat beteende i alla fall.

Jag ska försöka komma till en konklusion. Det är inte konstigt att det gång på gång kommer vittnesmål om hur utsatta elever upplever att lärare och andra vuxna vänt bort blicken, valt att inte se, inte ingripa vid uppenbara trakasserier och mobbning. Det finns en kultur inom skolan som odlat fram en osynlig gräns mellan lärare och elever, vuxna och unga som gör att en lärare måste bli obekvämför att kunna ta sitt medmänskliga ansvar och reagera. Det krävs att en lärare tar av sig sina indoktrinerade skolglasögon och slutar se eleverna som elever, och istället ser dem

Är elever lyckligare utan lärare i närheten?

som människor. Det finns ett motstånd inom oss att göra detta. Det är lättare att glida omkring på andra våningen och låta eleverna simma ut i den stora massan i ljushallen och försvinna. Det är lättare att ”jobba med elever” än att ”leva med människor” mellan kl 8 och 17. Det är bekvämare att tillhöra en annan sort, skild från eleverna, med andra spelregler, än att vara en av dem.  Vuxna spelar schack, ungdomar rugby. Jag drar mig för att smutsa ner mina kläder…